Var ute i vår fina natur för att plåta och vad skådar jag på vägen om inte fem små Pomeranians. Vi hade en dito i familjen när jag var barn, kallades då Dvärgspets.....en argsint jäkel....satt under bordet och bet folk i fötterna så fort dom rörde på sig. Minns att det var allmänt känt bland kompisar att det var bäst att sitta blickstill, för där under bordet låg han, Tatoo, som han hette. Varför han var en sådan opålitlig best har jag ingen aning om.....nå't trauma han varit med om kanske.....minns att trädgårdsmästaren råkade trampa på honom men sina ''träbonnar'' kan det vara det....
Fick han chans så rymde han dessutom, han stack som en oljad blixt ut genom den av misstag öppna grinden....
Har haft ett par hundar i vuxen ålder, av annan ras och annat kynne, tack och lov
Men dom här fem små sötnosarna hoppade och skuttade och var så glada.
No comments:
Post a Comment